Dagens Nyheter – 26 november 1873, sida 1

-— 100 — begåfvo sig nu till sina rum för att kläda sig, och äfven värden sjelf uppsökte sin enskilda lilla våning, belägen midt emot statsrummen, hvilka icke varit använda, sedan den sköna förräderskan bodde der. På henDe tänkte han nu, när han lemnade sin tängkammare, för att genom den långa korridoren styra kosan till mottagningssalongen. Ett af fönstren i denna korridor stod öppet, och från trädgården derunder uppsteg en doft af rosor, som väckte slumramde min. nen i hans hjerta. Ack! han kunde aldrig förgäta den qvinnsa, som han älskat så outgägligt, att han för hennes skull varit färdig att uppoffra hvad mera är än lifvet, nemligen hedern och gamvetsfriden, och i hvilkens leende han en gång sett sin verld, likasom hennes kyss för honom innebar himmelens sällhet och hennes vilja den gudomliga lagen. Men med hågkomsten af henne var äfvån minnet af brottet, brodermordet, fast sammanknutet; han kunde icke tänka på den ens, utan att rysa för det andra. Så ock nu; rosornas doft kom den kalle, okuflige, segerrike statsmannen att hbäfva. Och med en häftig rörelso tillslöt hän fönstret. Då ljöd plötsligt i den stilla korridoren ett klingande, melodiskt skratt, som tycktes komma från de obebodda statsrtummen. Han spratt till och ansträngde sina ögon för att genomskåda den svagt: upplysta gången.