Dagens Nyheter – 26 november 1873, sida 1

ligt — och sedan måste vi begifva 038 till mottagningsrummen, der en mängd menniskor befiona sig, som glädjas öfver att få lära känna dig. Lucilla suckade. — Ack, de främmande längtar jag icke mycket efter, svarade hon, i det hon fattade ljusstaken, som bon satt ifrån sig. Emedan den lilla hund, hvilken Strathmore skäsakte henne i hennes barndom — han var således nuw ganska ganimal — blifvit qvarlemnad i statsrummen, sprang hon dit för att hemta honom. Hunden lydde icke genast hennes rop, och Strathmore begaf sig derför efter henne in i dessa rum, som hans fot aldrig baträdt sedan så många år. — Hvilka vackra rum! Hvyarför bebos de icke? Troligen emedan de äro afsedda endast för den kungliga familjen? Hvem sof här sist? Hållande staken högt öfver hufvudet, såg hon sig omkring; det svaga ljuset visade henne tunga, azurblå gardiner, venetianska speglar, möbler, bsklädda med siden och sammet, samt åtskilliga prydnader af guld och silfver; dock kunde hon i anseende till dunklet icke se mer än en ringa del af den praktfulla inredningen. De oskyldiga frå gorna förssatte Strathmors i bäfvan, likasom rosendoften en stund förut, Hans ögön öfverforo detta luxuösa gemak, som väckte