Dagens Nyheter – 26 november 1873, sida 1

Dörren i bortre ändan var uppslagen, och der stod Lucilla, hållande ett vaxljus i handen, Stratkhmore stirrade på henne nästan förskräckt, likasom vore hon ett bjernspöke, frammanadt af hans sjuka samvete. Ack! hvad hade hon väl också här att göra på White Ladies, öfver hvars tröskel en ovtplånlig blodsskuld -hvilade? Om: hon vetat att detta hus tillhörde hennes faders mördare, skulle hon väl då kunnat lägga sig till hvila under dess tak! — I denna våning, i detta gemak! utbrast han nästan omedvetet och lutade sig, fattad af ångest, mot väggen. Dock öfvervann han ögonblickligen sin svaghet och helsade på henne i de vänligaste ordalag, då hon nu kom framspringnnde till konom, bjöd honom sin mun att kyssa samt med ett strålande leende yttrade: — O, lord Cecill Jag måste skratta, ty det såg alltför komiskt ut, när ni så der häftigt slog igen fönstret. Jag bar hittills aldrig sett er annat än lugn och full af värdighet; på hvem var ni i tankarne så förtörnad? — Icke på mig, eller huru? Annars skulle jag hädanefter nödgas frukta er, som man säger att alla andra göra. -. : — Var lugn, mitt barn! inföll Strathmore, hvilken hennes skämtsamma ord förorsakade en våldsam smärta. Lucilla, du skall