Dagens Nyheter – 25 november 1873, sida 1

Gång efter annan herrskade:vid spelborden en dödstystnad, som endast atbröts, då den ödesdigra roulettern svängdes, Och den elaka Circe, som herrskade i denna förderfliga Avernus, förstod så väl att med en blick afvända uppmärksamheten från korten, till dess motspelarne — förlorat sina insatser, eller ock att med sitt leende så bedåra och blända nykomlingen, att han till sist lät sitt guld såsom en störtflod inströmmsa i banken. Vid eldsljus, när de blomstrande färgerna blifvit på ett konstnärligt sätt ersatta, dragens skärpa mildrad genom smink, och falska digmanter strålade på den hals, som en gång smyckats af dyrbara safirer, syhtes Marion Vavasour ännu älskvärd, om också icke för den som känt henne under hennesegentliga glansperiod. Hennes skönhet kunde nemligen i sjelfva verket icke gälla för annat än en eländig efterhärmning af hvad hon en gång varit; och sjelf hade hon säkert märkt detta mycket tydligt, eftersom hon så ofta, då hon befann sig allens, i bitter smärta utropade: CO, min förlorade fägring, min förlorade fägring! Ja, det är sannt, att ingen af dem, som känt den fordna Marion Vavasour, säg med så mycket förakt på hvad som återstod af den firade skönheten, som just hon sjelf. Denna qvinna, hvilken icke alls gjort sig samvete af sina brott, och som aldrig erfarit någon ånger,