Dagens Nyheter – 24 november 1873, sida 1

med dem, sot gjort honom skada. Dock var det icke lyckligt för honom, eftersom han efterlemnade din mor, som då icke var mycket äldre än du är nu. En suck framträrgde ur Lucillas bröst. — Nej — och hans död blef också hennes. Jag tror, att äfven jag skulle dö af sorg under samma förhållande, likasom min tame domherre dog, när hans lilla maka blifvit dödad af örnen. Han kunde icke lefva längre, och hvartill skulle det väl också ha tjenat? Han fann icke mera någon glädje i lifvet, sedan den kära följeslagarinnan lemnat honom för alltid. Hon tystnade; men hen omfattade hans hand ännu hårdare än nyss, och hennes ögon foktades af tårar, under det att hon blickade på honom. Han steg hastigt upp. — Lugna dig, Lucilla! Aldrig skall rågon sorg drabba dig! Hvarför låter du dig bedröfvis af tanken på hvad du aldrig i verkligheten kommer att erfara? — Är detta mina bref? Har aftonposten kommit? — Ja, jag glömde nämna det. Be der era bref — men sitt qvar hos mig, medan ni läser dem. Gör det, jag ber er derom. Han lydde henne; fastän han eljest icke i något fall lät sig styras af andra menniskor, .var dock hvarje önskan af Lucilla en lag för honom. Så snart han blifvit hennes förmyndare, befallde han, att hennes vilja alltid skulle tillfredsatällas, och så länge