Dagens Nyheter – 22 november 1873, sida 2

Den glödande rodnaden i unge Carrylls ansigto försvann och lemnade rum för en ytterlig blekhet. Han hade sjelf knappt varit madveten om sin kärlek, förrän den gesom Uessa skoningslösa frågor hastigt blef bragt i dagen. — Rätt? svarade han med darrande röst. Jag har ingen rätt, sir -— knappt hopp. — Kueppt! Således hoppas du ändå? Hans ögon, i hvilkas djup det kyligaste förakt bodde, fästades åter på systersonens anlete. Den unge mannens förlägenhbet tilltog; han visste icke, hvad han skulle svara. — Hvem gör icke det, när han älskar? mumlsade han slutligen helt sakta. — Du menar således, att Lucilla ger dig hopp? — Ja... nej... jag vet det icke... jag vågar icke säga det, stammade han. Hon är mycket vänlig mot mig; men —det är hon ju mot alla. Jag vet, att hon båller af mig; men kanske äro hennes känslor för mig endast sådana som en syster hyser för en kär broder. Emellertid tror jeg, att hon framdeles möjligtvis... I deg bar hon mina snäckskal, som jeg gifvit henno, håret... Strathmore, som för många år sedan låtit ig berusas af en vanvettig lidelse, men för öfrigt icke hade någon erfarenhet af kärleken, kunde ej afhålla sig från att draga på munnen åt Nellos skygga, barnsliga