Dagens Nyheter – 20 november 1873, sida 2

såsom Miltons Proserpina sjelf den skönaste blomma; hon samlade i-sin hand förgät-mig-ejer, snöhvita liljor, nyss utspruckna rosor och skarlakansröda geranier. Han stod och betraktade henne, när hon i oskuldsfull glädje gick omkring bland buskarne, fyllande luften med sin ungdomsfriska sång. Och när han så följde henne med blicken, afspeglado sig i hans kalla anlete en sällsam rörelse, och en smärtfull längtan talade ur hans ögon — han tänkte på den döde. Omedvetet framhviskade han ånyo försoningslöftet, likasom kunde det tränga fram till grafven: — Min vän, min broder! Jag skall bevara henne för alla sorger och lidanden; jag inviger mitt lif till hennes tjenst. OO, Gud! måtte det stå i min makt att skydda henne! x kx — Lucilla skall snart icke längre vara ett barn. Så yttrade bans mor ännu en gång, likasom den föregående aftonen, der hon stod vid ett fönster i galleriet, ståtlig rak och stolt, osktadt de sjuttio åren. Stratbmore satt bredvid henne och läste. Det var kort före solnedgången, och de befunno sig