Dagens Nyheter – 19 november 1873, sida 2

nade de helt snart för att så mycket längre dröja hos den andre: Det var icke den drömmande, oförderfvade ynglingen som hon mest och längst betraktade, utan statsmannen med det kalla, ogenomträngliga ansigtet, hvilket oar spår af fordna lidelser, medan han gömnlös tillbragte den sköna nattens timmar med att arbeta för tillfredsställandet af sin ärelystrad. Gömd bland doftande nattviolor, blickade hon på honom oaflåtligt och längtansfullt, likssom kunde hon icke tagå sina ögon ifrån horom; derpå tillslöt kon sakta fönstret. Den innerligaste kärlek, en outsöglig lycksalighet afspeglade sig nu i hennos anlete och stora tårar blänkte i hennes ögonyvrår. — Bå stor han är — och så god! hvigkade hon, Och bon föll på knä invid sin bädd, sammanknäppte händerna, upplyftsde sina ögon och bad, såsom hon bedt från gin första barndem: för Strathmore.