Dagens Nyheter – 19 november 1873, sida 1

vrede och fyllt hans själ med misstankar och tvifvel. — Han menade icke mera än hvad han sade. Han är genomskinlig som glas, tänkte Strathmore med förakt. Det är omöjligt, att han gissar sanvingen; likheten hos henne är icke så stor, att den kan öppna hans ögon; och om han också någon gårg skulle ana verkliga förhållandet, så måste han dock snart öfvertyga sig sjelf om att aningen bedragit honom; ty det finnes intet bevis, som kan bekräfta depsamma. Och ialla händelser saknas ju ej medel till att tysta äfven hans mun. Så lugnade han sig sjelf. Denna afton kände Lucilla ingen böjelse för att sofva, hon visste ej sjelf af hvilken orsak. Så snart hennes kammarjungfru lemnat henne, öppnade hon fönstret i sitt sofrum, cch stödjande hufvudet mot handen, blickade hon ut i den stilla sommarnatten. Det månbelysta hafvet, på hvilket här och der en seglare sågs glida framåt, brusade i fjerran; och försjunkande i sköna drömmar, lyssnade hon till den musik, som alltifrån hennes tidigaste år varit henne så kär. Medan hon så satt, råkade hennes ögon falla på tvenne skuggor: den ena rörde sig fram och åter i lindalln, den andra visade sig från ett upplyst fönster i flygelbyggnaden midt emot hennes rum.