Dagens Nyheter – 18 november 1873, sida 3

TR AAA Ah ängmannen hade vid sitt uppträdande i skogen ej framvisat någon order att han gick konungena befallningshafvardes ärenden; att han var iklädd uniform, betydde ingenting; i den kan man vara klädd utan att vara stadd i tjensteärender. Ecik Janssons arbetare kunde således med lika stort skäl tro Erik Janssons försäkran, att skogen tillhörde honom, som längmannens försäkran, att skogen tillhörde en annan. Landsfiskal Rydin var för öfrigt här endast en enskild person; det tillkommer således ej honom stt anäe Erik Janssons parti hvarken på ett eller annat sätt eller å dem yrka ansvar; detta tillhörde endast allmänna åklagaren. Landsfiskel Rydin svarade härå, att man ej nödvändigt behöfver komma tillsammans för att göra uppror, men icke desto mindre derefter kan göra sig skyldig till sådant. Hvad hans uppträdande angår, bad han att få erinra, att han vore grosshandlaren Wikströms, den förfördelade partens, ombud; han hade derför rätt att yttra sig, men hade alldeles ej yrkat något ansvar, hvilket endast tillkom allmänna åklagaren, Då inga mer vittnen än de som redan i juli månad afhörden funnos stt tillgå, förklarade häradsrätten, sedan ersättoingsanspråk af groeshandlaren Wikströms ombud blitvit å hufvudmannens vägnar framställda, ransakningen i detta mål afslutad och kommer utslag att afkunnas den 20 nästa december. Sedan ransakningen i ofvan omnämda mål afelutets, inlemuade Erik Jansson. genom sitt juris diska biträde en ttämning å länsman Andersson, i hvilken yrkades snevar å devne för olaga häktning efter lagens strängaste siraffbestämmelse, lydande å fängelse och afsittving. Länsrsan Andersson ansåg denna fråga för tidigt väckt, såsom han uttryckte sig. Innan utslag fallit i det ofvan omtalade upprorsmålet, behötde han ej ingå i något svaromål. Hoöfrättsnotarien Selander yrkade då att rätten måtte ålägga länsman Andersson satt ingå i svaromål. Länsmannen genmälde härå, stt han endast utfört Konungens befallningshafvandes order; hade ingen skyldighet att svaro.! Hofrättsnotarien Selander bad att denna order eller befalluing måtte uppvisas; i annat fall anhöll ban att rätten måtte ålägga länsman Andersson vid äfventyr af vite att ingå i svaromål. Länsmannen invände härå att ban framvisat denöa order. Notarien Selander äneåg. länsman Anderikons blotta yttrande pm att inneha konungens befallningshafvandes order att tillvägogå på sätt hen gjort ej ega full vigt. Efter denna lilla kontrovers snmodade rätten parterna och: åhörarne ett afligena sig, hvarefter den, efter en kort stunds öfverläggnivg, förklarade länsman Andersson ej vera skyldig att ingå i svaromål innan utslag fallit i det mål mot Erik Jansson, i hvilket han var allmän åklagare. Mot detta beslut anmäldes missnöj2. Derefter inleninades stämningar, såväl från Erik Janssons son, Lars Johan, som måg, Lars Mattsson, å länsman . Andersson för olaga häktoing. Samma resolution. meddelades bär, att länsman Andersson ej vore skyldig att ingå i något svaromål) innen utslag fallit i det mål mot dem, deri han var allmän åklagare. Hofrättenotarien Selander hemställde derefter tillrätten, hurovida j vittnena Dde möt länsolan Andbtssön iostimda mål, hvilka vittnen voro när varande, kunde, osktadt målen i cin helhet blifvit uppskjutna, bu få höras, emedan såväl dödsfall som ock andra omständigheter kunna vid-en blifvande, ransakniovg bindra ett e!ler flera af dessa att då tillstädesvara. Denna hemställan gillades of rätten, bvareftersvittnesförhör börjades. —Vi hafva redan i vårt föråta referat redogjort för lnsmannens hänsynslösa förfarande vid denna häktning. Något egentligt nytt framgick visserligen ej nu af vittnesmålen; men styrktes.endåst ytterligare i sin mening, att länsmkuben! här. förit fram som en storinqvisitor. Förseddmeåd konungena tbefallningshatvandes order, alt om Erik ansson jemte son och måg gjort sig skyldiga till -Årott mot; deh paragraf i strafflagen, som habdlar om uppror, så skalle de hiktas, begaf rig linsmännen, som vi, vete, kl. 3 om morgonen söndagen den 8 juni till Erik Janssons bostad, åtföljd af åtta bastantajernvägsarbetare, försedda med handklåfvar och fotblackar. i Vittaena — äfsen Erik Janssons, hustru hördes upplysningsvia — hade ätskilliga berättelser ett afgilva, vid hvilksg åhörandeshåtenskunde resa sig på nufvudet. Så hade, enligt tvenne. viltnens iotygande, jernvägsarbetarne inträngt 4 Erik Japesons rum, der ban, jamte hustrun, äppn låg qvar i sängen; rusat framoch fattat honomi, eu i. föte terna, en annan i händerna och en tredje i strupen, hvarefter han fängslats till händer och fötter och på detta sätt en längre stund måst ligga orörlig.; Innan. dess hade en,af de vilda jernvägsarbetarne kastat snus i ögonen på honom. för att han ej skulle kunna reda sig mot deras öfvervåld, Orsaken, hvärför Erik Jansson så länge fick ligga qvar, var att ban till en början nekade att kläda på sig. Slutligen. måste han dock be: qväma sig dertll, när länsmannen hotade att i annat fall sätta honom på fångkärran oklädd som han var. Enligt de devna gång hörda vitimenas uppgifter hade Erik Jabsson ej aökt ctt slå länemannen i hufvudet med fotbojar, utan endast ryckt. till sig densamma. De tyta pistolekotten, medelst hvdka läntmannen tillvännagaf att fångarne voro gripna, elloseades ej å landsvägen, såsom sist uppgäfs, utan straxt utanför företuguqvisten. Oaktadt häktningsåtgärden mot Erik Jansson är exempöllös, stannar man ändock ej med en sådan förtrytelse vid denna, emedan Jansson visat sig värn en man, hvilken aktar all lag och ordniog för intet, som vid häktningen at sonen och mågen, hvilka ej kunnst läggas till last annatän att den förre haft åtskilliga grofva ntlåtelser mot liosmaännen! — den senare återigen har ingen kunnat öfverbevisa om något, Det brottet attpå Erik Janssons uppmanivg fortsätta med afverkningen af skogen, sedan: länsmannen förbjudit dem detta, hade han visserligen begått — men hvarken i mer eller mindre grad än de öfrige arbetarge i skogen, mot hvilka ingen bäktning förekommit. Efter att genom bullret ha uppvaknat ur sin sömn, begaf sig mågen Lara Mut:son af någon orsakut. Der. stodoandra jernvägsarbetare för att higdra någon att begifva sig på flykten. Lars. Mattsson påstod sig då ha fått ett slag i hufvudet med en sten af en bland arbetarne; när han kom in i stugan igen, hade han i nacken ett djupt sår, frånhvilket blodet ymnigt flödade ner RE skjortan. Man bar fökt göra troligt att Lars attison sjelf stött sig under det ban giok ut. eller under handgemänget, när hon fingslades; nu. bade emellertid ett vittae att berätta att det hört en af jernvägsarbetarne säga: jag pöp den tusan .dj--n; jag slog honom i nacken med en sten! Vittnena berättade förleden gång, att Erik Jansgons son och måg under 1!!, timmes tid stått fastbundna vid det e. bk. stacketödet (en stång af jer, inmurad i spiseln). Vittnen vid detta tillfälle påstodo att de nämda personerna under:en tid af nära tre tummar stått sålunda fastbundna. De voro alldeles oklädda, i-följd hvaraf de, då morgonen var kall, började att frysa erbarmligt. Fiera gånger begärde de att få kläda sig; detta blef dem förnekadt. Erik Janssons begäran att tå begagna egna hl star afsloge. Efter en tidsutdrägt af närnare fyra timmar begaf sig det sorgliga tåget till Vesterås, Erik Jansaon jemte son och måg fängslade till händer och fötter. g Detta är det gom af vittnesmålen: hufvudsakligen kunde inhemtss. Först. vid nästinstundan