illusionen, detta ofta så omöjliga mål för konstnären, lät denna gång ej sällan fånga sig, Stämmans kraft och klang var dock ej alltid tillräcklig; men fröken Moes känbaraste brist är hennes felande mimik, som isynnerhet i de båda yttersta akterna var märkbar; ett stereotypt leende säger intet. Fröken M. tyckes ock i allmänhet mindre ega förmågan att af ett parti skapa sig en sjelfständig dramatisk bild, än en ej så ringa gåfva att efterbilda lyckligt. Tyvärr eger vår sångscen i närvarande stund ej många föremål för öfvandet af denna gåfva, och hvad dess instruktörer (i fall sådana finnas) uträtta, är nogsamt kändt: månne det nu ej skulle lända detta institut till betydlig båtnad att an. vända någon del af dess numera betydande tillgångar till att bereda fröken M. tillfälle att ett eller: annat år uti en verldsstad göra studier för sin genre? De rikast de sekundära gåfvorna måste stödj goda mönsterbilder; hela konsthistorien bevisar det. För öfrigt håller allt sig väl uppe: fröken Basilier en högst intressant Philine: glänsande sång, smakfullt spel, fin takt. Hr Arlberg-Laertes en ypperlig humorist, hr Arnoldson utmärkt Vilhelm, hrr Sandström och Olsson berömvärda på sina platser; man kunde blott önska den förre något mera energi och den senare en riktigare underläggning af gavottens text samt mera accentuation af densamma. I detta såväl som i flera andra fall bade man väl bort kunna förvänta billiga reformer, men status quo är orubbligt. Orkestern skötte med stor utmärkelse sitt lika intressanta som svåra värf. Särskildt nämnes det fina utförandöt af den graciösa gavotten efter första akten, som dock inbragte föga tack. W. B