MJ OO OO OO ORO ROR AS Kungl. operan. Mignon. Mignon, on af förra säsongens omtycktaste och bäst gifna repertöärstycken, har nyligen, upplefvat en repris. Man talar så mycket om den Goetheska diktens vanställande, hvilket visserligen vore ovärdigt nog, blott: mån i operan finge reda på densamma, vanställd eller ej. Men hela tfolationen bslöper sig på Hamnen, hvilka: icke. äro vansf , och der berömda romansen, som il öfvörsättningen är temligen bibehållen. Hvar; för namnen bibaKällits i en främmande historia ha vi oss ej bekant. -I Gounods Faust deremot är Goethe jämmerligen vanställd, men deröfver grufyar sik ingen. Musiken är hufvudsaken, och öfver den ha vi förr utförligare yttrat oss. Boetecknande för Thomas musik är dess alltigenom nobla ton, noblare än i de flesta nyaste franska operetter; den eger ej allenast elegans, men oftest äfven grace, hvilket eljest ej heller fötekommer alltför ofta; intresset fängslas af vackra och friska partier, här och der interfolierade af svagare, ty Thomås talang är fin och älskvärd, men icke rik. De finaste momenterna äro svalduetten och gavdotten(hvilkba synuerligast effektuerar såsom ett spårlöst passerande mellanaktstycke); de präktigaste Mignons scen (akt. 2) och Titania-polonäsen, färgrikast det karakteristiska ziguenarmotivet; svagast äro Lotarios klagovisor. Fleraaf dessa melodier uppträda såsom verksammo ledm2a: tiver: De bäda första akterna äro bäst; den tredje innehåller några vackra ställen och för öfrigt tålamodsprof; här hade teatersaxen med fördel kunnat användas. Mignon: har, som sagdt, fått sin första repris; allt såsom förr, utom hufvudpartiet, hvilket öfvergått till fröken Moe. Denna sångerska eger både i spel och sång en rutin, som gjort henne användbar inom en viss genre, som dock stundom öfverskridits; eld, -energi, passion tyckas ej tillhöra hennes natur. Men om hon än icke. sjelf har le diadle au corpse, så visar dock hennes Mignon en genska sktningsvärd både vilja och förmåga att fingera något dylikt, då hon har ett godt mönster till fjresyn, och detta är så mycket aktningsvärdare, som ej alla konstens döttrar göra sig besvär dermed. I förata akten är fröken M. imellertid temligen matt, ehuru ett par momenter äro lyckligare uppfattade; de skarpa, nyckfulla öfvergångarne i tattarbytingens lynne markeras föga, äfvensom den lyftning hvilken stundom bemäktigar sig hennes väsende; samma förhållando i sista akten; der intresset hnfvudsakligast af -sångerskan måste skapas; dock iakttager hon en god hållning. Fröken Moe tycks mindre gifvit akt på dessa partier, huru väsentliga de äro, men desto mera på andrä akten, som visserligen innehåller glanspunkterra: pagescenerna, styriennen, peignoiroch toalettscenen m. m. Man minnes ännu fröken Hebbes mästerliga framställning häraf, och erkännas bör det noggranna studium, den lyckliga uppfattning af denna förebild, gom öfverallt visade nigi fröken Moes återgifvande af dessa scener. Äfven var denna efterbildning, ehuru ytterst precis, dock icke blott mekanisk; det var verkligen själen i saken, som bom lyckats uppfatta och låt geromskimra. Med ett ord,