Dagens Nyheter – 18 november 1873, sida 2

oo OM 0 — Emedan det är ert hem: Det ligger ju icke långt härifrån, och jag skulle: så gerna vilja! se det. : Det måtte vara, ett storartadt, ståtligt ställe. : Jeg bar så många gånger föreställt mig den gamla klosterbyggnaden: ock de djupa, tysta skogarae. I arkivet har jag läst White Ladies historia och de Strathmoreska legendersa.: Jag kan dem ella utantill, ehuru de äro hemska. Och jag wor:icke beller, att teckningen: af Strathmorerne är riktig. Jeg erinrar mig nu händelsevis en vers: : Men Strathmores ögon, kloka, kalla, Aldrig emot qvinbnör le; I stridens tummel stråla de, Der de jubla och befalla, Der de skrämma fienden, Der de muntra upp hver vär. Det slår ju icke alls in på er. Era ögon le ju så ofta . vänligt mot mig, fast jeg är exa gqviona ,Och3:mi kan bestämdt icke vara grym. Den urga flickans naiva tal träffade honom som ett dolkstyng — det plågade honom förförligt att från hennes mun höra samma strof, som Marion Vavasour en gång uppläst för konom under. den tid åå hop. arbetade på stt göra honom till sin, slaf. Skuggan af den tjugande, olycksbringsnde hvita dominon föresväfvade hans sjä!s öga, och minnet af denna förförelsens stund Oppväckte alla qval som slumrade i bans vä