Dagens Nyheter – 18 november 1873, sida 2

hjerta. Men hofmannen-diplomaten förstod att baherrska stig -— han förmådde till och med le. — Huru kan du finna nöje i dessa dysta sagor från en för längesedan hähsvunnen forntid, Lucilla? De innehålla ivgentidg som passar för ditt lynne, hulda barn. Hvad jag medfört åt dig, skall roa dig mycket mera. Kom och låt oss höra, hvad du gär ger derom. : Han utsträckte handen ock tog från bordet några med perlor besatta skrin, lika dyrbara som smekfnlla; Frikostig, så snart det gällde :att lyckliggöra Henne, hade han nu, med sfseende på henzes ålder, för första gången medtsgit åtskilliga juvelsmycken; och aöjande sig ned öfver henne, prydde han dermed hennes hår, hals och armar. Månen belvste den knäböjandes ansigte, som hon hade vändt uppåt mot bönom såsom ett-barn försänkt i bön. Han märkte hennes kinders rodnad och denandlösa förtjusning, som omsväfvade hennes mun. Så ofta han såg glädje i hennes blick —i synnerhet då han visste, att denna glädje var framkallad af. honom — kände ban en innerlig tillfredsställelse, som gjorde honom lycklig. Han tyckte sig då alltid ba tagit ett Hytt steg på försoringens väg, hån hoppedes då lifligare än någonsin på syndens totala utplånande. — Ack! kuru underskönt! hviskade hon