Kndmå Hon smålog och blickade ut öfver den blå oceanen. — Ja. Jag kan väl förstå detiotusendes vilda glädje, då de vid anblicken af de sköna, dansande vågorna slogo sköldarne mot hvarandra och ropade: Hafvet! Hafvet! Jag älskar, hafvet msd dess eviga musik —en sång som aldrig tystnar. När jag dör, vill jag bli begrafven på hafsstranden. — Ni dö, min fröken! utropade Valdor, medan hans yvältaliga, sydländska ögon med beundran hvilade på henne. Gudarne ha på er slösat sina skönaste gåfvor; men ni skall väl — hoppas jag — af barmhertighet mot dem, svm omgifva och älska er, icke sträfva efter den tidiga förflyttning till evigheten, som Greklands skalder ansågo för den högsta lycka. Lucilla fästade en förundrad blick på fransmannen; ty smickrets hala tunga hade hade aldrig förr talat till henne. Och en flyktig skugga drog sig öfver hennes anlete. Emellertid genmälde hon: — Det förvånar mig, att ni talar om en tidig död såsom den högsta lycke. Att dö i barndomen, att utbyta all lifvets värme mot den: kalla, ensliga grafven, att icke mera kunna se solens ljus, att vara döf för de röster, som vi älska, att nödgas ligga allena, död och tyst, under det att foglarne vaka och sjunga och vinden leker med STRATHMORN, 6