tankfull till honom; och huru vänligt af er att gifva mig allt detta! Alltid har ni upptänkt något nytt att glädja mig med. Se bara, huru dessa stenar. glittra och glöda i månskenet! Hvad är det för ett slags juveler? Röda som törnrosor... — Och som dina kinder, sade BStiathmore leende, Hon skrattade. Uppfostrad långt ifrån verlden, anade hon icke sin egen skönhet; smickrets röst hade aldrig bedårat hennes öra, hon var en oskuld i detta ords fulla bemärkelse. Och tu betraktade hon honom så öfverlycklig och smög sig intill honom och smekte honom, under det att hon gaf sin tacksamhet uttryck i de mest hjertliga, rörande ord: — Ack! huru ädelmodigt ni sörjer för mig — ni tänker ideligen på att göra mig förnöjd och glad; men vet ni — jag önskar att ni icke gåfve mig hälften. så mycket, för att jag bättre skulle kunna visa er, huru innerligt Lucilla håller af er. . Mången gång önskar jag, att ni icke vore rik och förnäm, utan fattig, på det att ni måtte kunna inse, huru litet jag frågar efter dyrbarheter. En lilja eller en ekorre från White Ladies vore för mig, om de komme från er hand, lika värdefulla som de dyrbaraste smycken. Det bevisar så litet, att vi älska dem, som endsst göra oss glädje; det starkaste bevi