hålla sin barnslighet ännu så många år som möjligt. — Ja visst; men vi kunna ej hejda den framilande tiden. Barndomen skall fly af sig sjelf, huru mycket vi än göra för att hålla den qvar. En enda fläkt är numera nog till att förjaga den. — Förbannad vare den fläkt, som detta gör! Lionel Carryll hörde hans oxd och ryste, när han varseblef uttrycket i Strathmores ansigte. Han begrep icke, att dessa ord utgingo från en passionerad åstundan, att barndomen, som så lätt kan glädjas och beskyddas, måtte för alltid tillhöra henne, emedan det endast så länge hon förblef ett barn var honom möjligt att ansvara för hennes lyckas fortvaro. Lucilla hade icke hört hvad de sade, men ljudet af deras röster hade väckt henne ur hennes drömmar. Hon kom fram, knäböjde för Strathmore och yttrade i det hon fattade hans båda händer: — Lord Cecil, jag har en bön att ställa till er. Han nickade vänligt, sägande: — Till mig, Lucilla? Du vet, att du aldrig ber mig förgäfves. Hon skrattade gladt som ett barn. — Ack! så god ni är! Jag skulle gerna vilja besöka White Ladies. — White Ladies! Hvarför vill du komma-dit?