Dagens Nyheter – 15 november 1873, sida 2

bild, det mest englalika menniskobarn jeg någonsin sett. Ropa henne, så att hon slår upp ögonen. Huru gudomliga måsto ej hennes ögon vara! — Ni får återse henne sedan, svarade Strathmöre. Jag vill nu icke störa henne; kon är ännu helt ung och kan icke begripa, hvsrför vi okelga hennes ensamhet... Och jag vill särskildt be er, att ni, då vi talar till henne; ej må begagna kavsljerernas vänliga blomstörspråk; man förderfvar ungdomen, när man uppväcker dess fåfänga, och för henne är smickrets röst ärru fullkomligt obekant. Har återtog härefter vandringen, och Valdor måste besluta sig för att följa bonorn, huru påkostande det än var. Dock kastade ban ännu en blick tillbska på flickan... Mon dö hade uppehållit sig för länge i grottans närhet. En ekorre, som hoppade från en gren, hördes af Lucilla; och hon uppslog ögonen, I detssmmsa varseblef hon Strathmore och språng med ett glädjerop från blomsterbädden, för ätt helsa honom. Kommen på salfva vägen, märkte bon att ban icke vår allena; hon stannade då tveksam, och en skär rodnad uppsteg på hennes kinder. Instinktmässigt isste hon, huru ogerna Stratimore visade sinå varmsre känslor för fremmande personer, och ehuru hon var alltför väl uppfostrad och vän vid förnämt folks umgänge för ått bli förlägen, så