Dagens Nyheter – 15 november 1873, sida 2

hade hon dock något af en ung hinds bes hagfulla skygghet i sitt väsen, då hon sammanträffade med obekanta personer. En rysning lopp genom Strathmores ådror, när hen såg sin följerlagares ögon hvila på den unga flickan, under det hon stod ?ramför dem i solskenet — ty denne följeslagare hade ju så väl känt hennes far och bevittnat hans sista suck. Men snart beherrskrade han sig åter och helsade va henne med pin vanliga vänlighet, om också icke så ömt, som i fll de varit allena. Derpå förde han böane till Valdor. — Lucilla, sade han, tillåt mig att presentera för dig ex af mina äldsta och mest värderade vänner. — Pardieu! tänkte fransmannen, när kön, efter att artigt ha besvarat hans helsning;, vände sig till Strathmore med uttryck af det bjertligaste välkomnande, under det att ett strålande leende, likasom med stt trollsleg, förjagade all sorgsenbet från 1ennes anlete. Pardieu! när blef väl en nera förtjusande varelse född! Hon är öfrermenskligt skön, ett engla-snsigtel Och lock förefallor det mig, som HKade jag em sång förr sett ett liknande — hu, när hon or, tyckas mig dragen vara så bekanta. fen kanske påminner hon mig blott om ågot vackert ansigte af Guido eller Carlo dolce. Hvad hon båller af sin förmyndare! fon är sannolikt den enda menskliga va