Dagens Nyheter – 15 november 1873, sida 1

S——-— vg rn framsköt öfver gräsmattan derunder, bildade en naturlig grotta, hvars väggar vVoro beklädda med doftande pslingerväxter och grönskande buskar; bland det mjuka gräset på marken växte tusen små liljor, som här, hvarest solstrålarne endast sparsamt inträngde mellan de täta grenarne och bladen, trifdes förträffligt. . Så skyddad mot bettan och till hälften begrafven bland blommor, låg Lucilla gratiöst utsträckt i grottan. Hon stödde hufvudet mot handen, de sänkta ögonen voro fästade på en öppen bok, och genom en hög ormbunke, som utbredde sig sågrom en parasoll öfver hennes hufvud, framträngde en enda solstråle och förlänade ett gyllene skimmer åt hennes bår, Instinktmässigt stannade de båda herrarne, för att icke störa hennes ensamhet. Det var någonting heligt i denna hvlda uppenbarelse, som förstummade dem bådas. Derpå vände sig Strathmore om, för att gå vidare; ty han kände sig icke böjd för att nu inträda i hennes lilla helgedom med den man, som hört Erroll i dödsminutan uttala samma namn, som hon bar, och hvilken öfversändt hans sista helsning till hennes mor. Men Valdor lade handen på hans axel. — Vänta för all del! Hvem är detta? — Ett älskligt barn och intet annat — min myndling Lucilla de Vocqsal. Guds död! Hon är den skönaste