-— 20 -— sin barndomsvän och efter detta dåd visade samma omättlighet som tigern, när han kastar sig öfver sitt fof. Men nu, när han i trängseln på det kunsliga slottet plötsligt fick. se den framstående statsmannen: med ordensbandet öfver bröstet, kom: han. åter ihåg denna ohyggliga scen. Och han kunde icke taga sin blick från Strathmore, som stod der bland pairerna. Visserligen hade han ingenting emot dueller i allmänhet; i hans fädernesland phörde sådana, snart sagdt, till ordningen för dagen och. ansågos: väl berättigade. Men hvad som upprört honom vid den ifrågavarande duellen, hvad som i hög grad sårat den ädla känsla, som låg till grund-för hela hans verldsåskådning, det var dezne obevekliga föresats att döda, som han läst i Strathmores ansigte, innan denne ännu aflossat det mördande skottet... Och just härpå: tänkte han nu, Slutligen banade. sig des höga herrarne väg genom trängseln, och äfven Valdor begaf sig utur den kungliga våningen. I trappan sammanträffade han med Strath. more, hvilken han förut råkat många Rånger sedan den hemska aftonen i Anteuilskogen. — Ah! Se Valdor! Mycket glad att träffa. er... Jag vissto icke, att ni var i England, och aldraminst kunde jag tro att jag skulle STRATEMOER, 4