— Bon Dieu! det vet jag icke! ... Men jag kan dock uppgifva namnet... Fördömdt, att jag skall ha ettså eländigt minne! Lyckligtvis står det i mina papper, annars... Men vänta — Törlynne, så måste det heta. — Ah! Torlynne! Den egendomen känner jag till; den ligger helt nära min mors enkesäte, BSilverrest. Jag erinrar mig äfven arfestriden om detta gods, som lärer vara ett gammalt förfallet kloster, omgifvet af en vacker men mycket vanvårdad skogspark. Valdor strök sig öfver mustascherna och utbrast gäspande: — Ni gör mig förskräckt. Hvad i all verlden skall jag göra med ett förfallet kloster? Jag känner mig redan hemsk till sinnes, som hade ni berättat en spökhistora för mig. Icke desto mindre vill jag resg dit och göra mina anspråk gällande; ty förMmodligen skall man väl få något för stöllet, om man säljer det? — Naturligtvis. Och eftersom ni begifver er till dessa nejder, vill jag — ehuru det kan synas obehöfligt — icke underlåta att försäkra er, det lady Castlemere akall känna sig lycklig öfver att få mottaga er på BSilverrest, närhelst det faller sig lägligt för er att besöka oss. Valdor tänkte inom sig med förnöjelse på sin tur, som han hade att tacka för denna inbjudning; ty han hade trott sig komma