Dagens Nyheter – 13 november 1873, sida 1

hon sig intill honom med detta milda, förtroendefulla behag, som från barndomen utmärkt henne, och kysste hans hand — den hand, som var fläckad med hennes fars blod! Den älskliga varelse, som Erroll anförtrott åt sin baneman att vårda, var för Strathmore like dyrbar, som den döde värnen sjelf en gång varit. Hans högmodigs, skuldbelastade själ var fästad med de kraftigaste band vid denna unga flicka, emedan allenast i och genom henne ett tillfälle för honom att försona sitt fel erbjöd sig: Icke för hennes egen skull älskade kan henne, utan för att vara den döde till beliag. Hade den så grymt förorättade Erroll i sin sista skrifvelse ålagt honom en ändlös sjelfbestraffning, de bittraste lidanden och uppoffringar, så skulle ban ha ställt sig en sådan dom till efterrättelse och icke undandragit sig den ringaste del af tortyren: Sträng mot andra, var han det icke mindre möt sig sjelf: I hans mors hus hade emellertid Lucilla vuxit upp till jungfru och från: barndomen lärt sig att i honom se sin förmyndare ock välgörare, från kKvilken allt kom; som lyckliggjorde hennes unga lif: Hsn kade be: fallt hennes uppfostrare och lärare att aldrig underkasta henne något tvång, attundervisa bennö med vänlighet, och att, så vidt som möjligt, tillfredsställå allå hennes önskningar. Han blef åtlydå; och huru färs