Dagens Nyheter – 13 november 1873, sida 1

ett kallt och ironiskt leende. Fins det någonting tråkigare och. långsammare än att vara nöjd? En tillfredsställd menniska har hvarken något att önska eller att vinna eller att bestrida, hon är såsom en med gyttja betäckt karp, som i stillastående vatten framsläpar sina dagar... Engelsmannens påstående bestreds. af preussaren, och sålunda förlängdes detta samtal, hvilket vi emellertid förbigå, såsom egentligen icke af beskaffenhet att kunna intressera våra läsare. Inträngd ibland en tät skara af betitlad pöbel med ordensstjernor. och juveler, stod på något afstånd en herre, som oaflåtligt batraktade den språkande: engelske, ministern. Dennes då och då återkommande leende erinrade honom om en för längesedan flydd tid, erinrade honom om en afton i Auteuil-skogen, när solen gick ned-i en röd molnbädd, och den segrande duellanten bugade sig öfver den döde, för att se: det mörka blodet rinna i gräset:. Då tycktes hämndlystnaden och den. kalla grymheten brännmärka denne segrande. duellant:såsom en lönnmördare. Af vana anseende ett menniskolif vara af ringa värde och upptagen af de. omvexlande tilldragelser, som stora verlden erbjuder, hade Raoul de Valdor för längesedan förgätit denna stund, då han med fasa drog sig tillbaka från den. man, som af fri vilja och med säker hand skjutit ibjäl