Dagens Nyheter – 12 november 1873, sida 2

nas ivflytelse. Det var kontrasten mellan hennes solklara leende cch blickens öutgrundliga sorg, mellan hennes blomstrande, upgdomliga fägring och dragens eteriska svårmod, söm gjorde hennes anblick sä rörande. Hon satt under det täta löfverket och lyssnade till oceanens sång och föglarnes qvitter: Ösedd stod ett stycke ifrån henne en yngling, som icke tröttnåde att betrakta den retandebilden, ehuri den var honom så väl bekant från barndomen. Han tycktös ha nått ett par och tjugu års ålder, vär storväxt och smärt, hade ett vackest, äkta sschiiskt utseende, ett frimodigt ansigtsuttryck, lifliga mörkblå ögon och brutt hår. Dock passade han ej rätt väl för denna omgifnicg, hans figur haritovierde icke med taftåns öfriga partier, hvilkas förtrollning kan bröt, likasom hanvafbröt hennes dfröme mar, då han trädde fram mellan buskarnie till henne och frågäde vänligt: it — Lucilla, drömrmereka, hvar dyväljes ding tankar? ; — Nello! Jag har ju förbjudit dig att störa mig. År det på detta sätt du lyder mig? Se, du har skrämt: bott föglärne och trampat sönder flera blomwor. Lionel Carryll blickade äögörfull på de flyende sångarie och deföfter med bedröfvelse på de små krossade blommorna. — 0O, Lucilla, det gör mig ondt! Men du