Dagens Nyheter – 12 november 1873, sida 1

Av -— blommor och foglar så mycket deltagande, så bys äfven samma känsla för mig. Hon skrattade glsdt, — Skulle jag ha medlidande med dig, Nello! Du behöfver väl icke något sådant? Är ej du lika lycklig som jsg?... Åhbnej; Nello, du har intet att klaga öfver, du som jemnt är så munter. : Den unge mannens utseende tycktes bekräfta hennes ord. Ingenting hos honom antydde, att han var olycklig. — Jo, jag är att beklaga, derför att foglarne och blommorna äro dig kärsre än jag. Det är sannt, att de passa bättre för dig, Lucilla; ty de äro så späda och fina, så poetiska, under det att jag... Men de kunna icke älska dig tillbaka. Af sjelfva den ton, hvarmed denna naiva bekännelse afgafs, hörde hennes fina öra, att hos honom ändå måste finnas en viss smärtsam svartsjuka, och hon blef bedröfvad öfver att hon utan sin vetskap sårat honom. Hon lutade sig intill honom, der hån satt vid hennes fötter i gräset och strök smekande det krusiga håret ur hans panna. — Min käre, gode Nello, det vet jag nog! Du må väl icke tro, att jsg skulle föredraga någon eller något framför dig? Du borde skämmas. Har du icke sett, att jag alltid hållit dig kär? Hennes lekkamrat från den första barndomons dagar var verkligen dyrbar för hen