Dagens Nyheter – 11 november 1873, sida 1

—-— I Då Strathmöre trädde ut för att begifva sig till det väntande ekipaget, igenkände man i gasskenet den välbekante pärlamentsledgamotens nobla gestalt och stolta anletsdrag. Alla trängde sig fram för att få se honom på nära håll, och likasom med en mun uppgaf hela den väldiga folkmassan ett ljudligt lefverop. Det var en jättehyllning . . . Den sålunda helsade mannen gick fram genom hopen, i det han med sin vanliga värdighet gjorde en lätt bugning åt höger och venster. Han var alltför patricisk till sin verldsåskådning, han var. alltför . mycket aristokrat, för att fråga efter .pöbelns bifall; detta betraktade han i allmänhet med nästan ännu större likgiltighet än dess tadel. Han hade mycket. af despoten hos sig, och intet af demagogen. . Emellertid uttrycktes genom detta -bifallsrop det erkännande, som massorna skänka den enskildes öfverlägsna förstånd. Derigenom ställde de sig likasom frivilligt under hans befäl, och under en åska af menniskoröster afslöt, å att säga, nationen med honom det fördrag; som bekräftade, hans herravälde. Också slogo hans pulsar högre och hans blick strålade lifligare, än -eljest, då han från sin vagn öfverblickade den oräkneliga mängd af samhällsmedlemmar, som bragte honom sin hyllning; Strathmore pjöt nu i ymnigt mått af det som hans själ alltid eftersträfvat — makten.