Dagens Nyheter – 11 november 1873, sida 1

— 6 (Vv -— han hade icke kunnat uppnå den höjd, som han, om han lefvat i ett föregående århundrade och tillhört en annan natiox, otvifyelaktigt skulle ha nått. Men hanä kärakter och snille gjorde sig i alla fall gällande, så att han såsom politiker rönte en ovanligt stor framgång. Fulländad mästare i stattkonsten, skarpsynt menniskokännare och utmärkt talare, så väl hvad den logiska slagfärdigheten som det retoriska behaget angår, insåg han tydligare än de flesta sanningen af det bekanta ordspråket: ars est celare artem. När han vid midnatten uppstod för att tala, vändes allas ögon till honom, och från alla sidor dåniade ett långvarigt och ljudligt helsningsröp, som ompider dog och eftetlemnade en så djup tystnad, att man kunrat höra en nål nedfalla från galleriet, der de skönaste och stoltaste damer af de båda politiska Tartioerna tagit plats. Den mest fullkomliga stillhet herrskade i underhusets sessionssal, på det att icke ett enda af de ord, med hvilka hans klära; melodiska stämma började mitt anförande, måtte gå törloradt. Han stod midt i ljusskenet, med ena handen på bröstet och den andra utsträckt; öfver hans ansigte-hvilade ett visst melankoliskt lugn; den medvetna maktens uttryck. Hans bliztrande ögon öfverforo huset med en örnblick, och detta flyktiga leende, som hans motståndare lärt sig att frukta, spe