MA måste förblifva hans trognaste följeslagare genom lifvet... i Cd Ä x -Belyst af stjornornas bleka skimmer, lopp Seinen långsamt fram genom en skogbeväxt nejd. Och här ute, der floden ännu vår frisk, klar och kall, innan han hunnit fram tillden stora staden, satt inattens dunkel en menniskogestalt vid stranden; trött och framåtlutad öfver det lugna vattnet, på hvilket liljor summo. Det vore så svalt, så lugnt, så fridfullt att ligga derunder, af ebb och flod invaggad i en evig sömn, känslolös för alla smärtor, glömsk af all lifvets strid ock förtviflan — ol I alle, som liden, delen I ej denna tanke? För qvinnan, som satt der, syntes det så; hennes själ var trött på kampen och lärgtsde att komma i ro. Hon blickade öfver skog och ängar; ingen lefvande värelse rörde Big. Och vidare blickade hon upp till stjernorna, hvilkas ljus afspeglades i hennes djupa, melankoliska ögon. Hov tryckte händerna mot bröstet och talade med svag stärnma: — Jag har hämnats dig! Hvad har jag äl mera att skaffa här på jorden? Hennes hufvud sänktes, allt mer och mer böjde hon sig framåt öfver vattnet, ur hvars djup glömskan, friden och döden vinkade berine. Och härvid trängde tårarne fram i henr ös ögon, och hennes ansigte klarnade, likasom hos en fån82, hvilken efter långvarig vistelse i fängelset ändtligen ser vägen till dykt öppnad för sig,