Dagens Nyheter – 10 november 1873, sida 1

oo SAS af detta kalla leende, som uttryckte så mycken grymhet. — Redempta, sade han, det enda i lifvet, hvars sötma förmår bereda oss en varaktig njutning, är hämnden. I hennes djupa, glänsande ögon, som nyss synts så melankoliska, uppflammade för ett ögonblick en hotande eld. — Ja, ja, hon har lidit! Jag har läst den bittraste förtviflan i hennes blick, och jag har hört henne klaga och jemra sig såsom en hopplös, förlorad varelse. Hon har lidit — detta medvetande kan jag nu behålla för alltid; ty det gjorda står icke att ändra. Jag har hämnats hans död och nu... . Hennes röst: förstummades. Öfver de blixtrande ögonen drog sig en lätt dimma, som fördunklade deras glans, hennes läppar bäfvade, ty hon tänkte på den döde. Härmndens fruktlöshet förkrossade hennes bjerta: med allt hvad hon uträttat hade hon dock ej kunnat återkalla den älskade till lifvet; och denna trivmferande lystnad, som fanns hos Strathmore, och som aldrig släckes, huru mycket den än tillfredsdsställes, kände icke hennes själ. Ty mellan dessa båda menniskors lidelser förefanns en stor skillnad: hennes utgingo från en kärlek, som döden icke kunde tillintetgöra — som var evig; hans deremot från en kärlek, som förvandlats till hat och såsom sådant utträngt hvarje annan känsla, Strathmore såg på henne med deltagande; han bade denna fattiga qvinna att tacka för