Dagens Nyheter – 10 november 1873, sida 1

RN 4 nn Denna hviskning steg mot himmelen: — Min älskade! min älskade! jag kommer! Och omedelbart derefter delade sig vågorna med ett sakta klagoljud, de störda vattetliljorna darrade för-oett ögonblick, men lade sig mycket snart åter till ro på flodens bröst. Vattnet fortsatte sitt lopp och förde med sig ziguenerskans döda kropp, sedan nu omsider hennes ande blifvit frigjord från de jordiska bojorna. Ack! all bennes sträfvan, alla hennes bekymmer och lidelser voro nu slutade. För detta naturbarn bade kärleken varit en Gad, och hämnden en pligt. Efter att ha uppfyllt hvad hon ansåg för sin mission, mottog hon döden såsom en ärligt förtjenad lön; ty döden lät henne återförepas med honom, för hvilken hon lefvat och lidit. Långsamt buro henevågorna bort än genom skuggor af träd och buskar och än öfver ställen, som klart belystes af midnattens stjernor; och härunder blickade den bleka månen så vänligt ned på de slutna ögonlocken, så ofta hennes liflösa hufvud uppdök mellsnp -sttenliljorna, som smektes af hennes mörka långa bår. Hvila i frid, o menniskosjäll Och mån I, som lefven, icke alltför strängt tillräkna henne hvad som hade sitt ursprung i kärleken! I jordens otaliga, stora förbrytare, hvilkas Gud egennyttan är, fördömen icke denna kärlekens martyr Slut på förra delen. m——L 50