Dagens Nyheter – 8 november 1873, sida 2

-— SSR — Jaså, ni lider sjelf nu. Dessa ord, som uttalades på en underlig, bruten franska, förskräckte henne. Med sin vanliga högdragna hållning, men dock icke utan fruktan, reste hon sig upp. Den rastlösa hämnd, som förföljde henne, fyllde henne numera ofta med en nervös ångest; ty i hennes natur bodde, likasom i panterns, en viss feghet vid sidan af grymheten. Från en närbelägen buske framträdde en landstrykerska, som hittills suttit gömd bakom deasamma — det var Redempta, hvilken infunnit sig här för att njuta af hennes sorg. En dunkel rodnad hade utbredt sig öfver hennes eljest bleka, olivfärgade anlete och förlänade detsamma ett nytt lif, ett uttryck af segerglädje. Marion Vavasour kände icke igen henne, ehuru hon sett henne tvenne särskilda gånger. Gripen af en obestämd fruktan, såg hon sig omkring och fann att hon förirrat sig så långt från boningshuset, att ingen gerna kunde höra hennes rop. Instinktmessigt sökte bennes hand efter ett guldmynt; kon fann ett sådant och räckte det åt ziguenerskan, hvilkens vilda blickar fyllde henne med en namnlös fasa. Ett föraktfullt löje spelade på den böhmiska flickans läppar, när hon med en lugn, naturlig värdighet tillbakavisade gåfvan. — Om jag vore nära att dö af hunger; skulle jag dock icke röra vid ert guld, sade