Dagens Nyheter – 8 november 1873, sida 2

EAS hon. Jag kom hit, för att finna en rikare belöning än slla jordens skatter, jag kom hit för att — se er lida! — Lida! lida! Mekaniskt upprepade hon Redemptas od. I detta ögonblick af en fullkomlig öfvergifvenhet svek henne all hennes kraft; hon var ett rof för sin förtviflan. Hon förmådde icke ens svara ziguenerskan, hon förundrade sig knappt öfver hennes närvaro. Redempta betraktade henne med triumferande blickar; de melankoliska dragen i henres bruna ansigte lifvades af en outsäglig fröjd, och hennes hårds, solbrända hand omfattade Marion Vavasours mjuka, hvita srm. — Ha! Ni må vets, att jag har sträfvat, arbetat och försakat, blott för att en gäng få se er olycklig! Ni var Marc Lennartsons mörderska, ni dödade honom, som jag älskade. Ah! falska, lösaktiga qvinna, har ni aldrig hört hans blod ropa på hämnd? Har ni inbillat er, att ni skulle fortfarande kunna le och synda samt genom er förförelsekonst draga män ned i helvetet, utan att sjelf någonsin röna förbannelsen af era brott? Ni har mördat honom — och ni skrattade åt hans död! Till etraff derför har jag dag och natt, år efter år, följt er i spåren; och ändtligen lyckades det mig att genomtränga er hemlighet. Jag anförtrvdåe denna åt Strathmore, på det att han måtte tillintetgöra er. Ni lider! — Era läppar äro bleka, ögonen bedröfvade, och