Dagens Nyheter – 8 november 1873, sida 2

marskalk Mac Mahon såsom generalståthållare, men man kom snart på det klara med att marskalken icke kunde gå in härpå. Ett annat föreslog att utnämna grefven af Paris till regent pour le Roi empeche, en formel som användes då den rättmätige konungen är sinnessvag eller af andra orsaker oduglig att styra staten. Men detta för slag strandade, emedan grefven af Paris icke ville gå in härpå. Att Mac Mahon skall få venstra centerns röster anser jag för säkert, och att monarkisterna ha förlorat slaget framgår otvifvelaktigt deraf att de orleanistiska tidningarne upprepa och försäkra att det icke finnes någon preten dent till kronan bland furstarne af det ranska kungahusets yngre gren. Den nästa fråga som föreligger är den om den nya ministören. Efter all sannolikhet skall kabinettet komma att blott delvis förnyas. Ernoul, 1a Bouillerie och Beul skola förmodligen afgå och ersättas af män ur venstra centern, anhängare af den konservativa republiken. Det ges visserligen tidningar som ännu tro att grefven af Chambord är möjlig — Union innehöll t. ex. ett par dagar efter det chambordska brefvet en artikel, som började med: SUpp, rojalister! och slutade med: lefve konungen! — men i allmänhet är man enig om att om det är något som är otänkbart så är det det, att grefven af Chambord skulle komma att bestiga Frankrikes tron. (Det fions dock ett parti som ännu icke uppgifvit alla förhoppningar om att detta i en möjligtvis snar framtid kan komma att ske; de äkta rojalisterna nemligen.) Om denne excentriske furste hade lagt an på att göra sig omöjlig, kunde han icke he gjort det bättre. Hur många svikna förhoppningar har han icke förorsakat! Legitimisterna hade pyntat sina hus i Faubourg St Germain; en stor mängd resande hade ankommit till Paris, i synnerhet från södra Frankrike, för att få se hans högtidliga intåg; en Quadrille Chambord hade blifvit inöfvad i stället för den gamla les Lanciers; kröningshästen kunde redan sina paradsteg och man barättar till och med att spiran och riksäplet blifvit beställda hos en guldsmed. Det bästa är att de bäst underrättade politici anade intet. Kl. 3 på torsdagen uppläste Chesnelong i niomanna-utskottet prinsens bref; kl. 5 stod det tryckt i Union och på morgonen hade mån ändå i statirådet vetat af intet. Man kunde icke, om man än ville det, tvifia på brefvets äkthet, ty det var helt och hållet skrifvet med prinsens egen hand.4 Från Cartagena meddela de senaste underrättelserna att insurgenterna häktat den dervarande grekiske vicekonsuln — en spanior — samt en tysk undersåte vid namn Girard. Konsuln hade de samtyckt att lösgifva, men Girard hålla de fortfarande arresterad under förevändning att han varit spion åt regeringstrupperna. Den tyske konsuln har blifvit underrättad om saken och den tyska eskadern, förstärkt med korvetten Elisabeth, har fått order att ofördröjligen bege sig till Cartagena. Man väntar allvarliga följder häraf. För öfrigt skildras tillståndet i den belägrade staden såsom förfärligt. Demoralisation och oordning råda öfverallt och i allt, privategendom plundras och — hvilken ödets ironi — de lössläppta förbrytarne bevaka på det strängaste insurgentcheferna — af fruktan att de eljest skola rymma. Man lider brist både på penningar och proviant och oenigheten är så stor att revolutioner i smått höra till ordningen för dsgen. Bland annat har — man vet icke af hvilka — försök blifvit gjordt att arrestera hela juntan, något som dock misslyckades. Alla matroserna ha gjort strejk och man har derför intet sjöslag att vänta. Från Madrid ha 5,000 man nya belögringstrupper ankommit, så att nu lär blokaden vara fullständig både från landoch sjösidan. Om verldsutställningens i Wien afslutaade den 2 november telegraferades till Times: Utställningen stängdes utan någon ceremoni, men öfver 139,000 personer besökte densamma för ait se den för sista gången. Misthornet ljöd, militärmusiken spelade österri kiska nationalsången, mängden hurrade och allt var förbi. ar er TA a a