Dagens Nyheter – 8 november 1873, sida 1

sina bleknande kinder och den gnagande smärtan i själen. Hon gick ut i solskenet ech såg sig liknöj domkring i trädgården som omgaf hertigens villa. Foglarne sjöngo i trädens grenar, men hon skrämde dem, så att de flögo sin kos, emedan deras sång ljöd som ett hån i hennes öron. Ett fattigt barn, som smugit sig ditin, bad om en slant; hon jagade det bort med några grymma ord. Så långt hade det gått med henne, att hon afundades den oskyldiga tiggarflickan, gom lekte med blommorna. En brokig fjäril rörde sig gladt fram och åter i gräset vid hennes fötter; hon trampade ihjäl honom med afsigt, derför att ban vågade i hennes pmnärvaro — vara lycklig. Hastigt vandrade hon framåt, utan att gifva akt uppå hvart hon gick. Plötsligt varseblef hon i fjerran mellan träden Paris oräkneliga tak och torn. Ab! i Paris hade hon ju herrskat med oinskränkt makt; och Paris hade äfven bevittnat huru hon störtades från sin höjd! Den bitträste smärta intog henne; tusen minnen vsknade i hennes själ, talande om hvad hon varit... Det nyligen inträdda förnedringstillståndet syztes henne odrägligt, förfärligt. Likasom dignande under börlan af sin olycka, sjönk hon ned på en sten, gömde ansigtet i Bina händer och begynte högljudt snyfta. Ty hon trodde, att ingen såg henne. Men plötsligt hördes en stämma helt nära henno hyiska: