Dagens Nyheter – 7 november 1873, sida 2

af Coburg m. fl. samt militärdeputationer från de preussiska, bayerska och österrikiska regementen, hvilkas chef konung Johan hade varit. Hungersnöden i Indien: i Bref från Bengalen till engelska tidnirigar låta frukta att hungersnöden derstädes skall komma att antaga sorgliga dimensioner. Får man tro brefskrifvaren till Times, skulle det rentaf förestå provinsen er liknande katastrof som år 1770, detta förskräckliga år som ingräfde sig med sina olyckor så djupt i de inföddes sinne att de i det dagliga lifvet ännu räkna tiden från detsamma och under hvilket 10 millioner menniskor dogo af hunger eller tyfus. Enligt ett telegram af den 30:de sistlidne oktober har vice konungen af Indien ankommit till Calcutta, och man kan icke betvifla att det ja icke skall lyckas hans stora kraft och klokhet att i någön mån sätta en gräns för den hotande olyckan. Vi sade i någon mån, ty att helt och hållet undanrödja eller ens till större delen psralysera henre står väl icke i menniskoförmåga. Derför lägga indiska folkets lynne och kommunikationernas beskaffenhet alltför stora hinder i vägen, Den befolkning af 30 å 40 millioner, som nu hotas af hangersdöden, är till större delen bosatt på ett ändlöst sig utsträckande, af buskar och småskog bevuxet slättland och är för sitt uppehälle anvisad att lefva af spanmål. Om regn icke saknas, pläga ock skördarne utfalla särdeles rikt. Men att gömma af det goda årets öfverflöd för att fylla det dåliga årets brist, det faller ingen in. Hvar och en försäljer sitt öfverskott till de inhemska spanmålshandlarne, Muhajuns, som å sin sida antingen exportera det eller ock förvara det tills ett dåligt år kommer för att då med hundrafaldig vinst försälja det, förutsatt att då icke, såsom någon gång händer, do uthurgrade invånarne resa sig en masse och mörda sina Kkorpjudar4. Detta förekommer dock högst sällan. Vanligtvis öfverlemnar sig indiern, han må vara hindu eller muselman, med stoiskt lugn åt sitt öde. Har han förtärt sin skörd, är trädfrukternas tid förbi, är boskapen nedslagtad — icke för att förtäras, ty indiern äter aldrig kött, utan för att inbespara fodret och vattnet — blir vattuet xnappt och till sist odrickbart, då sätter sig indiern helt lugpt ned för att dö. Hjelp utifrån, penningunderstöd, skattelindringsar, allt strandar mot denna apati. Hela byar och distrikt dö ut. Buskarne och småskogen inkräkta på det odlade landet och slutligen då den bättre årstiden inträdt och den svåraste nöden är öfverstånden, då kommer hungersnödens tvillingbroder, tyfus, till sitt arbete och snart är den qvarlefvande delen af befolkningen ännu mera decimerad. Utom denna bjelplösa och all bjelp bortstötande hållning hos de infödde lägga, som redan nämdt är, de dåliga och ofullständiga kommunikationerna sådane hinder i vägen, att en tillräcklig eller nog hastig undsättning är omöjlig. Faran är alltså öfverhängande och stora olyckor stå väl icke att förekomma. a — ———— E—E—,—,ImMmMOebb .2ArRrs—S Re