Dagens Nyheter – 7 november 1873, sida 2

Hon, som verlden så länge känt och afgudat under namnet Marion Vavasour, hade väl bevarat sin hemlighet. Hvem säger att hennes kön icke förmår bavara hemligheter? Bah! Genom hels lifvet kan qvinnan troget gömma sådana, om de blott äro hennes egna. Marion hade hoppats att lorden aldrig skulle förråda rätta arten af deras förhållande, och efter hans död hade hon trott sig, såsom ensam medveten derom, ingenting ha att befara. Och nu var hemligheten i hvar mans mun, framlagd i ljuset inför verldens, den af heon ne beherrskade verldens, ögon; ty hämnden med sitt fina väderkorn hade uppspårat desgamma, För många år sedan, då markisens jakt kryssade mellan de Vestindiska öarne och kastsde ankare i en föga besökt hamn, för att der undergå en nödig reparation, hade innehafvaren af det Vavasourska namnet första gången sett henne; och var hon då skön som en vårmorgon. Hennes föräldrar, engelska nybyggare, voro döda; och hon grämde sig öfver att nödgas lefva i den folkfattiga, oansenliga kolonien, der ingen af dem, som makt hafva här på jorden, visste något om henne, samt längtade att komma från ön, likasom en ef tropikens skönt befjädrade foglar längtar att komma ur sin bur. Hon kände med sig sjelf stt hennes underbara skönhet kunde förskeffa henne en större makt än Cxsarernas, men att hon, om hon måste förblifya på den fläck, der