ning af konseljpresidentens uppträdande vid valmötena följande: eMan kunde visserligen vänta, att han i afseende på bedömandet af den politiska ställningen icke kunde anföra något nytt och att han — hvad han sjelf äfven anmärkte — måste väsentligen hålla fast vid det, som regeringen redan i folketinget uttalat; men det har dock alltid sitt intresse att böra regeringens chef i egna ord kläda den kända uppfattningen af den närvarande ställnipgen. Vi höra sålunda det så ofta upprepade påståendet, att det är regeringens hufvyuduppgift att värna konungens rätt. Vi hafva alltid trott att det är en ansvarig ministers pligt att vara den förmedlande länken mellan den oansvarige, öfver all diskussion upphöjda, konungen och folkets representanter, att det alltså vore dess uppgift att häfda begge parternas rätt enligt grundlagen. Men den Holsteinska ministdren är af annan mening och tror sig blott ha pligto? mot den ena parten, CHärefte; bör det sålunda vara klart för hvar och en, huiv angeläget det är för folket att sjelft med ailvar taga saken om hand genom att till folketinget sända repre sentanter, hvilka kunna åstadkomma en behörig motvigt mot den nu styrande ministåren, som fortfarande vidhåller den meningen, att hom blott har pligter mot konungen, men icke mot nationen, och alltså intager en ståndpunkt, som vore riktig för en enväldig, men alldeles icke för en konstitutionel konungs råd, det der måste i förening med landets representanter arbeta för landets bästa och icke har befogenhet att utfärda befallningar efter eget goåtfinnande eller att säga: vi kunna ej godkänna det4. Den missuppfattning af ministrens grundlagsenliga ställning, som konseljpresidenten sålunda fortfarande vidhåller, är emellertid icke af något nytt datum; tvärtom har det länge, år efter år, visat sig allt mer klart, att regeringen funnit det passande att fästa så litet afseende som möjligt vid folketinget och att intaga en 4tillbakavisande hållningt samt allena för sig och landstinget häfda inflytandet på statens styrelse. KLika litet kån det öfverraska någon att få höra hans excellens kenseljpresidenten beteckna som ett fullständigt misstag när man tror att valmännen kunna afgöra hvilken som har rätt, minist6ren eller folketiget; men detta är i alla fall en högst upprörande sats. Påståendet skulle vara på sin plats, om vi hade rådgifvande ständer, hvilkas framställningar regeringen kunde fästa afseende vid eller icke, allt efter godtfinnaände; men då valmännen genom riksdagen äro berättigade till direkt deltagande i lagstift ningsarbetet, skulle de då icke ega rätt att uttala ett afgörande ord i sin egen sak? Jet skulle vara likgiltigt hvilken mening de uttalade om regeringens system: detta blir oförändradt detsamma, utan hänsyn till folkets dom, endast beroende på hvad som behagar den Holsteinska ministeren! — Detta kan man emellertid kalla att gifva valmän rent besked: XHörer, I goda danske män, I veten väl att lagarnas kraft är beroende af att riksdagen och regeringen kunna komma öfverens; hvardera parten har rätt att fordra att det tages hänsyn till dess åsigter, och det är derför också regeringens pligt att styra så mycket som möjligt i den riktning, hvaråt folkets vilja pekar; jag önskar nu att få bli eder representant för att befrämja edra åsigter och anhåller derför om edra röster; men för öfrigt bören I veta att den regering, hvilkens chef jag är, alls icke bryr sig om, hvilka åsigter I vid valen gifven tillkänna. Sådan är nu hans excellens åsigt om den saken! CMen detta är dock ingalunda det värsta. För att nu ej tala om att hans excellens funnit det passanile för konseljpresidentens värdighet och stäl!ning att upprepa de påståenden och beskyllningar, hvarmed en fanatisk press dagligen för oväsen, t. ex. att