Dagens Nyheter – 6 november 1873, sida 3

Hvarjehanda nyheter Blad ur en läkares pralktik. En af Wiens tidningar borättar: Efterföljande historia är — på heder och ära — lika sann som någon annan, hvilken blifvit skrifven sedan de fer Mose böckerna hopsattes; att vi lemna den fram som en historia utan namn, dertill är vår grannlagenhet skulden; och grannlsgenhet är en dygd, som särdeles utmärker det nittonde århundradets profetar: publicisterna. Således: Det var tidigt i våras och i vårt eget närbelägna Baden som en dam af Wions finfioa fivansverld lät kalla till sig en af Wiens mest ryktbara läkare för att rådfråga honom för sina ögon, hvilkas svaghet oroade henne. Doktorn visste att han hade att göra med en millionärska. Han ska: kade hufvudet med en betänklig min, fruk tade en amaurosis, utan att säga damen att detta var detsamma gom svarta starren, förs klarade att det fordrades tid och att pstienten, som ute på landet vore för långt afligsnad från honom, borde återvända till staden, på det han dagligen måtte kuora besöka henne. Damen återvände till sin våning i staden och läkaren besökte henne ganska regelbundet. Hon vågade ej gå på testern, gom annars var henhesg förnöjelse, för det skärande gasskenets skull; fönstren i hennes rum täcktes med täta gardiner af grönt siden; begagnande af lorgnett blef bestämdt förbjudet; fem eller sex gånger om dsgen tvåddes ögonen med rent vatten, hvilket efter doktorns recept uppblandades med pågra droppar af en stärkande vätska — hans hemlighet. Men dagarne blefvo veckor och veckorna månader, utan att kuren slutade. Förliden vecka beslöt ändtligen patienten att anställa ett experiment. Med tillhjelp af sin kammarjuvgfru, hos hvilken doktorn till följd af sitt barska väsen alldeles icke var någon favorit, klädda den rika damen ut sig till en gammal fattig qvinna, och maske ringea syntes dem båda ha lyckats mästerligt. Hon gick till läkaren, och sedan hon länge fått vänta i förmaket bland annat fattigt folk, fick bon slutligen företräde. — Nå, min goda gumma, hvad felas er! frågade doktorn vid hennes inträdo i mottagningsrummet. — Herre Gud, jag har så dåliga ögon, svarade hon. Han tog henne till ett förster, såg in i hennes ögon, men kände ej igen sin rika patient. Och huru skulle det väl varit möjligt att igenkänna henne i en sådan drägt! Han ryckte på axlarne och sade: Edra ögon äro för er älder ganska bra. — Så? Herro du min Gud! Kan det vara sanniog? -Ja, säkert; jag vet hvad jag säger, min goda gumma. — Men doktorn på landet har sagt mig, att jag har 2... å... amansis — eller hur det var. — Amaurosis? — Ja, eå var det, horr doktor; har jag det?4 — Tro ej sådana dum heter; edra ögon äro visserligen något svaga, men det är allt. Er läkara är en äspalt — Hvad är han? — En äåsva, ja! Ni kan säga honom, att jag har sagt er det. — Nu reste sig damen till gin fulla höjd och sade med sin finaste stämma: Men min herre, ni har ju varit min läkare, Känner ni mig då verkligen icko? Den som ru fick stora ögon, det var läkaren. Men damon lemnade raskt hang bostad, tog en droska och for hewm, Man må undra, om den skicklige ögonläkaren kommer att sända henne någon räkning å hono rarium för förra månaden! En räf, en hare och en orre med ett skott, Koski-Suomi berättar följande minchhausiad: Vi ha hört berättas, att.en vacker dag, vi veta ej för huru längo sedan, Vasa läns guvernör, friherre Wrede, vid det han åkte utefter landsvägen såg ett märkvärs digt djur springa öfver vägon. Baronen steg ur och begat sig med bössa åt det håll, dit djuret tagit sin väg. Han: behöfde icko gå längt, förrän han märkte, att djuret var en räf. Baronen sigtade och sköt. Räfven gjorde ett skutt åt sidan och uppgaf andan. Baronen går till stället, der räfven, då skottet lossades, låg, och ser nu här äfven on hare och en orre ligga döds. — Som läsaren inser, är det omöjligt, att lodet skulle dödat alla tro djuren, utan endast rälven, hvilken åter var barens och orrens baneman. Antagligt hade räfven först tångat harep och i fred och ro börjat göra sig ett mål på den, hvilkot vars