-— TLL sträckte mot honom sina sammanknäppta händer i stum bön. Hon spelade här den grofva brottslingens, och han den stränge domarens roll. Dock blickade han på henno med samma obavekliga min; ty hämnden syntes honom ljuf och dyrbar — hon led ändtligen! — Btrathmore! O, Gud! Ser ni, hurna jag böjer knä för er; jag som aldrig ödmjukat mig inför någon dödlig! Förtjenar jag väl en på. dan behandling af er. Jag vågar icke förneka, att ni har mycket satt hämnas på mig — ja, ganska mycket — men jag älskade er — det är sanrt, att jag aldrig älskat någon annan så högt som er. Vi qvinnor sträfva efter eröfringar, efter makt, och äro ofta grymma; men vi älska ändock, älska varmt, om vi ockaå älska oss sjelfva högst. Om jag syndat mot er, så syndade jag äfven för er. — Mycket sannt. Det är ju courtisanens yrke. I sitt djupa förnedringstillstånd ryste Hon för detta kalla, brutala hån. Och dock förblef hon i samms ödmjuka ställning; dock fortfor hon att bedjs: — Banna mig! Skymfa mig! BStraffa mig, hura ni vill! Jag förorättade er och är nu i ert våld. Pina mig huru grymt som helst; men — förlåt mig! Om jag handlade illa, var ni då sjelf helt och hållet utan skuld? Om jeg begick ett brott, hade ni sjelf ingen andel deri? Ack! Strathmore, ni har redan låtit