Dagens Nyheter – 6 november 1873, sida 1

vägran än några ord skulle kunnat uttrycka. Ett svagt rop undföll henne. Hon kastade af sig den tunga kappan och äfven slöjan, som betäckt hennes hufvud och ansigte. Åter stod hon framför honom i hela glansen af sin yppiga fägring. Ljuset utbredde sig öfver hennes. skimrande hår och ungdomliga gestalt, safirerna blixtrade på hennes snöhvita barm, under det att hon upplyftade sina blottade himmelskt sköna armar, för att aftorka de tårar, som blänkte i hennes gudomliga, förtjusande ögon. Tigande stod hon så framför honom med sänkt hufvud; och ljudlösa suckar trängde sig fram ur hennes bröst. En gång hade hennes skönhet beherrskat honom så fullkomligt, att han derigenom blifvit blind och döf för alla Guds och menniskors lagar — gkulle väl denna skörhet numera förmå intet öfver honom? Hon hoppades, att åtminstone något af den gamla trollkraften ännu fanns qvar; och derför förblef hon nu stående midt emot honom, likasom för att pröfva verkningarne af den förförelseförmåga, hon fortfarande besatt. Härunder blickade hennes ögon på honom med ett bönfallande uttryck, hennes hjerta -bultade våldsamt under de strålande juyelerna, och spetsarne, som höljde hennes bröst, sjönko allt djupare ned, :lemnande de sköna ixlarne obstäckte. Men hans vilja var af stål; i hans ådror gömdes is — hans ögon flammade icke upp, STRATENMORF 51