der den tre veckors vapenhvila, som tyskarne medgifvit. Församlingens uppgift var att insätta en regelbunden regering i stället för den, som utgått från revolutionen den 4 sept. 1870, och att ratificera den fredstraktat, som den nya regeringen skulle afsluta med fienden. Den uppfattningen, att församlipgen endast skulle vara provisorisk och icke utöfva någon ; myndighet, såsom konstituerande folkrepresentation, var så allmän, att de valkomiter, som upprättades i hvarje departement, bildades genom öfverenskommelse mellan män, som representerade alla olika meningar; och listorna på de kandidater, som dessa komitter uppsatte, upptogo af samma skäl män, hvilka hade inflytande i sina departement, såsom godsegare, fabrikanter eller köpmän, eller som åtnjöto ovanligt anseende på grund af sina insigter i militärväsendets vetenskap eller litteratur. Vid politik fäste man sig så litet, att några af listorna med flit redigerades så, att de upptogo kandidater af den mest olikartade ståndpunkt med hänsyn till deras politiska trosbekännelse ; och man kan vidare framhålla att dessa listor voro de lyckligaste, ty många valmän röstade på ena fritänkare och en:kyrklig, en prohibitist och en fribandlare, en general och en författare sida vid sida. Valen skedde icke med den inskränkning, som under kejsardömet, utan genom en scrutin de liste, det vill säga att hvarje valman röstade på så många kandidater, som hans departement hade medlemmar att väljs, i hvilket hänseende minsta antalet var sex och det största, nemligen BSeinedepartementet, 43. Resultatet af detta val var 750 namn, men många medlemmar hada blifvit valde i flera departement — Thiers t. ex. i 24 -— så att det verkliga antalet deputerade endast var 672. Detta antal förminskades vidare derigenom att åtta val förklarades ogiltiga, och, sedan freden voterats i Bordeaux, derigenom att 22 medlemmar, bland hvilka de fleste radikale (såsom hrr Rochefort, Milliere och Delescluze) drogo sig tillbaka, i det de förfäktade den åsigten att församlingen hade uppfyldt sitt värf och at man nu ånyo måste vädja till landet och låter utskrifva nya val. Thiers stod då afgjordt mot denna åsigt, och detsamma var händelsen med alla de moderata republikanerna. Församlingen flyttade derpå till Verssilles och fungerade der under hela kommunen; under tiden inträffade några dödsfall, som reducerade de deputerades antal till 632. Partierna stodo nu på följande sätt: 210 legitimister, 10 bonspartister, 60 orleanister, 226 republikaner af alla firger och 130 centermän, som kallade sig sjelfve liberalt-konservative och antogos luta åt orlesnismen, ehuru de sy: tematiskt röstade med Thiers. Många partisplittringar och partigrupperingar förefunnos, men centermännen vacklade än åt den ena, än åt den andra sidan, efter Thiere vink, så att de utanför liggande partiernas styrka neutraliserades, och det lät sig aldrig med bestämdhet sägs, om kammarens flertal var monarkiskt eller icke, Denna sakernas ställniog fortfor till valen den 2 juli 1871. Det fanns då 114 lediga platser att besätta, och kommunens fasor voro så friskt i folks minne, att man räknade på att valens resultat skulle blifva en mäktig antirepublikansk majoritet. Men Thiers hade redan Jå uttalat den meningen att en konservativ republik vore den önskligaste tegeringsformen, och till monarkisternas stora harm skickade valmännen 53 moderate republikaner och 35 radikaler, det vill säga 88 republikaner mot 36 erkändt konservative, af hvilka åter blott 1 förklarade sig för legitimist, uhder det de andre till större delen voro centermän af orleanistisk snitt. Dessa val framkallade stor förskräckelse bland monarkisterna och omkring 40 af de ursprunglige centermännen i kammaren uttalade sig öppet för ett konstitutionelt konungadöme; förskräckta som de hade blifvit — Hette det iden offentliga förklaringen — öfver att landet kunda vara blindt nog att välja 35 radikale, medan det ännu rtök af Paris ruiner4. Nya val höllos nu icke förr än söx månader derefter, men den 9 janusri 1872, då 17 platser skulle besättas, skickade valmännen 12 republikaner af åt: skilliga chatteriogar, 2 bonapartister, 2 konstitutionella monarkister och en liberaltskonservativ centerman. Dessa val utmärkte sig derigenom att den radikale kandidaten från Paris, Victor Hugo, blef slagen af den möderate republikanen Vautrainyoch de stärkts Thiers led, på samma gång som de ökade monärkisternas förskräckelse; hvarför dösse nu också började en organiserad agitation i provinderhå med : hjelp af flygblad och friexemplar af tidningar. Mön dettahjelpte fögä, ty de 14 val, som höllos i februari, juni och oktober 1872;, visade, att republikens id6 oupphörligt steg i folkets ynnöst, i det resultatet blef 10 republikaner mot I legstimist, 2 bonapartister och en orleanist. Nästa val förekommo. den 27-april iår, deribland det bekanta valet af Barodet i Paris. Åtta platser voro lediga, och utgången blef att 7 republikaner, nästan alla radikale, och en legitimist valdes: Dön. 11 mej företogos åter fem val, som utföllo med göger för fyra radikale och en bonapartist. Detta hade vå monarkisternas öron samma