Dagens Nyheter – 5 november 1873, sida 2

RE En kades en marmor-konsol och stödde armbågen mot denna, hvarvid ljusskenet föll på bans van Dyk fysionomi, så att hon kunde skåda hvarje dråg i detta stränga, om en okuflig viljekraft vittnande anlete. Hon betraktade honom och ryste vid tanken på de våldsamma lidelser, som gömde sig under hans hofmanna-artighet; hon kände den jernhand, som var betäckt med den eleganta sammetshandsken. I sin förtviflan hade hon tagit detta steg; men det mod, som bittills lifvat henne, svek henne ru helt plötsligt. Då hon sista gången befann sig allena med bonom, hade hans hand omfattat hennes strupe och hans sinne rufvat på att mörda henne! Hon intogs af fasa cch kände sig nära att falla i vanmakt; till den grad inverkade på henne minnet af denna gräsliga stund. Då Strathmore märkte att den okända darrade, närmade han sig henne med en vänlig min, sögande: — Hys ingen fruktan, madame! Om jag kan bjelpa er, så befall öfver mig. — Strathmore, ni kan rädda mig! ropade hon till honom. Det var ett anskri, utgånget ur djupet af hennes sjal, och gom kom så oväntadt för honom, att hsn hastigt drog sig tillbaka, under det att hans ansigte förvreds, såsom hade en skarp knif berört hans hjertas ännu öppna sår. Hsus passion var visst icke död, fastän den förbytts i hat, tvärtom rasade den nu värre