Dagens Nyheter – 5 november 1873, sida 1

än någonsin, emedan han fortfarande hade begärelse till den han hatade. Denna qvinna hade ju för honom varit herrskarinna, samvete, jord och himmel, sammanfattningen af lifvets hela innehåll och äfven af allt hvad evigheten har att bjuda. Ett ögonblick varade hans svaghet; derpå hemtade han sig åter. Med jernkrafttyglade han hvarje själsrörelse, som skulle kunna förråda honom, Hans ansigte blef så stelt och kallt, som hade det varit hurget i sten, och han såg på henne med samma blick som i Tuilerierna och i solskenet på Longchampsvägen. Han teg. Det var hans föresats att blott beskåda henne, utan att röja den ringaste egna känsla, på det att hennas lidande icke måtte undgå hans uppmärksamhet. Och förr skulle hon ha kunnat förmå en brons-staty att gråta eller locka klagande toner ur en marmorbild, än hon kunde saftvinga honom det minsta tecken till medlidsrde. — Förskons mig, om ni kan, Strathmore! Hennes röst var så bedjande, så ångestfull; den uttryckte den bittraste smärta. Han genmälde kallt och tvärt: — Jag kan det! — Och ni vill det också? — Ni skall göra det? I stället för att svara, skrattade han; och detta föraktfulla leende, som öfverfor hans anlete, syntes henne innebärg en bestämdare