Dagens Nyheter – 4 november 1873, sida 2

-— AVU — man skulle nästan käbna säga knäböjande ställning. Den kögmodiga ödmjukade sig nu. Efter att så länge med stolthet ha burit diademet, måste det kännas outsägligt bittert för deina drottnisg i mode-verlden att i en hasct se sig detroniserad, föraktad, beledd. — Hvarför icke nu och här, Vavasour? fortfor hon ifrigt att bedja, i det hennes läppar glödde af ångest. Er skulle det ju göra så litet, men mig skulle det bespara många grymma lidanden. Säg, stt ni vill det ni — genast, ignan det blir för sent! Jag ansvarar er för att allt skall bållas tyst... Ni ken vara lugn... Dez döende afbröt hennes tal genom sitt qväfda hemska skratt, under det att hans insjunkna ögon med ett elakt uttryck sneglade på diamantringen, som bon bar; Och med darrande hand pekade han på denna ring. Det var den pant, om hvars helighet hon en gång på ett så fint sätt erinrat Strathmore. — Jaså, ni tycker det! utbrast den döende. Och min vackra enka skulle kanske sedan lyc-. kas vinna sjelfva herr MEtoiles hand. Som det nu är, kan någon stö.re ära än att bli hans mätress icko komma i fråga. Nej, jag tackar; jag har ingen lust till alt vara ett trappsteg för er vidare befordran. Ni tycker att en döende gerna kan låna sig till skylt, innan han uppgifver anden. Men ni missta. ger er, ma belle... Ni kan ju be någon af era fordne älskare att göra er den der lilla