Dagens Nyheter – 4 november 1873, sida 2

-— VU —-— En stor mängd åskådare förstodo, huru djupt den stolta frun måste känna sig förnärmad af detta beteende; men hvaraf lorettens päflugenhet kom sig, nyckeln till hela denra obegripliga gåta förblef fortfarande en hemlighet, hvarom Paris några få timmar sednare skulle tala. Marion Vavasours harm kan icke beskrifvas; åter kastade hon en förstulen blick omkring sig, och åter föll denna blik på Strathmores hotande ansigte... Omsider tog den olyckliga färden ett slut, omsider kom hun tillbaka till sitt hotell. Hon märkte icke den qvinns, som stod derutanför på trottoiren och betraktade henne. med besgärliga blickar. Det var ziguenerskan, som väntat på denna plats hela dagen, för att få se henne återvända från Longebemps: Ett leende af tillfredsställelse öfverfor Redemptas anletsdrag, då hon fann sin långa väntan så väl belönad, och hon mumlade för sig sjelf på det czechiska språket: — Det har börjat; och jag har ej lefvat förgäfves, min älskade! Hon lider! hon lider! Blott alltför sannt — bon led! Ofta hade Marion med sin klara gsilfverstämma skrattat åt de gval, som hon beredt andra, men nu var det hennes tur att lida, cch hon led förfärligt, led såsom Marie Antoniette, när man ryckte kronan från henres blonda hufvud och prisgaf. den från tronen störtade åt pöbalans hån. Förvirriog och uppståndelse tycktes råda i