Dagens Nyheter – 3 november 1873, sida 2

PE we med hvilken hon sårar, är visserligen af silfver, men den tränger dock till bjertat, och dess spets är förgiftad. Vagnen fortfor att rulla framåt. Hittills inskränkte sig det stela bemötandet till kalla blickar och afmätta åtbörder; men hepnes helsningar blefvo dock besvarade. DEtoiles märkte ingenting tvunget i Marion Vavasöurs konversation, hennes ögon lyste med samma uttryck af stolt belåtenhet som alltid; hon syntes icke alls ha gifvit akt på de mycket sögande blickarne. Men fastän leendet: icke försvann från hennes läppar, fastän hennes hållning och väsen bibehöllo sin vanliga vårdslösa grace, så led hon icke mindre grymt i sitt innersta. Trängseln tilltog, och endast med svårighet kunde förridarne bana väg för markisinnans vagn. Nu mötte hon sin mnoblaste och på samma gång intimaste väninna, lady Camelot, hvars ståtliga ekipage kom från motsatt håll. Det var en kall stolt skönhet, i hvars ådror normandiskt kungablod flöt, och hvilkens anspråk i afseende på umgänge voro ytterst högt ställda. BSednast föregående afton hade de såsom lika berättigade storheter, men derjemte såsom trogna allierade, suttit vid hvarandras sida på operan; ännu i går hade de umgåtts så systerligt att de kallade hvarandra Marion och Ida. Och nu kastade ätten Plantagenets afkomling en så lugn och kylig blick på henne, som hade hon varit en för