Dagens Nyheter – 3 november 1873, sida 2

Teater. : Fröken Olena Falkman. Fröken Falkman, som temligen länge vistats härstädes, resolverade sig i lördags till en konsert, som utföll till ömsesidig tillfredsställelse. Denna sångerska tillhör ej deras antal som blott önska erkännande för sitt sträfvandeX, såsom det tyska uttrycket lyder; hon har redan sträfvat sig fram till en sjelfständigare punkt, der man ej blott vill, utan ock presterar något. Icke heller är hennes stämma skapad för dvergalåt: det är en präktig, klangfull, omfångsrik mezzosopran, som äfven i mezza-voce behåller sin friskhet och tillika eger sonora alttoner, hvilka denna afton dock sällan förekommo. Äfven skolan är god och smaken bildad — om ett pår små undanteg framdeles. Mest intresgant är mångsidigheten hos hennes talang, hvarom hennes program och än mera hennes föredrag bära vittne: den klassiskt och modernt tyska stilen, den italienska, den nordiska, den nationella visan — ingenting är främmande för vår fröken. Alldeles manerfri är dock ej hennes sång: isynnerhet förspordes stundom en vana att åka upp till tonen, som bör bortläggas, likasom i de tyska styckena en viss hypersantimentalitet, som också är af tysk extraktion; här förekom ock stundom ett litet tremolomanör, som visserligen hvarken öfverdrefs eller anbragtes på orätt ställe, men dock så väl kan undvaras. Föredraget af den berömda Bachska arian med violoncell vår, ehuru rikt på välklang, dock nog modernt. Bach fordrar bestämda, energiska drag; han är romantisk, men ej sentimental. Dessa små brister öfvervägdes dock af de vackra vokaleffekternäa och isynnerhet af den i de flesta fall intelligenta och själfulla nyansen. Friskast och renast var hennes föredrag af de italienska styckena, hvari hon äfven med bästa verkan anbragte sina lyckliga klangeffekter. Sängerskans progråm bestod af Bachs pingstaria, romanser af Schubert, Schumann och Lassen, den präktiga scenen ur Rostinis Italiana in Algeri, en ganska vacker romans (SLängtanX) af Dannström, Lindblads gommardag och Kjerulfs Synnöve, båda välkända, samt en rysk och en italiensk visa. Dessutom producerades en sonat för piano och violin af hr Grieg, en ungromantiker, som visserligen eger en ganska liflig fantasi, men icke tycks ega sin starka sida uti att klart och smakfullt sammanfoga och ordna sina id6er, med ett ord, uti musikens arkitektonik, Den bildande konsten har gifna gestalter till ledning, men musikern måste sjelf dangå hela organismen med ett välordnadt ledverk; att sammanklistra bilder, som i sig sjelfva stundom kunna vara ganska intressanta, ger ingen solid form, intet helt, och minst ett gediget konstverk. Handtverkaren måste dana rena, symmetriska former, om han ej vill bli beledd; huru mycket mera då konstnären? Och på hvilken punkt står denne, om han ej förmår det? De flesta af våra nyare instrumentälkompositörer stå i detta afsecnde på rätt svaga: ben, oaktadt all skicklighet i öfrigt. Det var en tid då de stora mästarnes kälkborgerliga efterföljare efter ett visst schema hoptimrade fullt korrekta men torra tonskeletter, och i förskräckelsen häröfver stupade det följande kompositörsslägtet i en motsatt ytterlighet och tillskapade ofta nog monstruösa lappverk. Medelvägen hade varit det rätte. Men denna metod vain stort Pifall, emedan mån undgick ett mycket mödosamt studium, och detta var en vigtig omständighet. Publiken tycker Visst att en sådan svallande musik ofta låter besynnerlig, men skjuter helt godmodigt skulden på sin egen inkompetens att bedöma saken, och tröstar sig omhon ur sjönöden lyckas uppfiska en och annan glänsande perla. Uti mindre former är hr G. deremot ganska lycklig, och mellansatsen i sonater, som målar en scenur norska folklifvet, är en liten särdeles lefvande dramatisk komposition, en äktå pörla i sin genre. I violinpartiet hade man nöjet att höra fru Arlberg, som med korrekt spel förenade den vackraste ton och ett utmärkt fint och själfällt föredrag. Den enda anledning till missbelåtenhet är att konstnärinnan så sällan vill producera sin ädla talang. Äfven hr RB. Anderssons vackra och smakfulla pianogpel var af bästa verkan. Desslikes fick man höra en klagovisa af Chopin, och derefter ett Chastverkt (im. promtu), fisdur; af sämme författare. Modulationens konst är em labyrint, hvari Ch, stundom tycks haft något svårt att hitta rätt åtminstone när det hsstade; men dest