Dagens Nyheter – 3 november 1873, sida 1

Ad såg uv som en dominikanermunk i Inqvisitionens ransäkningsrum, den der med mild stämma befaller, att man skall vrida om det olycksdigra hjulet ännu en gång, och med iskallt lugn åser de marter, gom det endast beror af honom att i hvilket ögonblick som helst lindra. Marion Vavasour skulle ha velat utstöta ett högt anskri, springa upp från sin plats och lemna operahuset, för att undfly denna blick, hvilken såsom en ond ande förföljde henne; ty hon visste nu, att det måste ha varit Strathmores röst som uttalat hennes farsnamn. Men — hon var dock en alltför van och skicklig skådespelerska, för att till. den grad förråda sina känslor. Huru mycken feghet och grymhet än funnos hos henne, så Var i alla fall hennes natur i grunden qvinlig, och derför stod henne alltid den största giolfbeherrskningsförmåga till buds. Oaktadt kon kände, att hon ideligen betraktades af Strathmore, blef hon sålunda sittande helt lugn, hennes blomstrande hy återvände med leendet, och hennes smäktande ögon strålade, när hennes kuvglige älskare vände sig till henne med något skämtsamt infall eller ömt smicker. Hon syntes så nöjd och glad; men härunder ljöd fortfarande i hennes öron denna hviskning, som angaf att Strathmore förnummit hennes föregående lifs hemlighet. För hennes Bjäls ETBATHMORN. 48