Dagens Nyheter – 3 november 1873, sida 1

henne; man var nyfiken att se, hurudan toilett denna lagstiftarinna inom modets verld bar på vårens första dag. Kavaljerer omringade henne, likasom lifgardet sluter sig kring sin drottning. Prinsar och ministrar sporrade gina hästar för att nalkas henne och bugade sig ödmjukt, längtande att få utbyta ett ord med henne. Så for hon genom boulevarderna och passerade vidare samma skog, i hvilken den man, som hon beljugit, blef mördad vid solredgången. Härunder tänkte hon emellertid icke alls på det förflutna, och hon kände inger ånger. Sådana mörka moln hade aldrig fördunklat henneg lefnads himmel, Hon satt allena i vagnen. Ingen borde — så tyckte hon — på denna deg dela tronen med modets beherrskarinna; blott hennes lilla knähund hade tsgit plats bredvid henne, och hans juvelhalsband blixtrade i solskenet. Såväl bland den talrika samlingen af ridande och åkande som äfven bland de. tusentels fotgängare, som trängdes deromkring, talade man om nästan ingenting annat än den engelska markisinnan och hennes utomordentliga skönhet. Hertig dEtoiles red bredvid hennes vagn och sade henne gång efter annan de mest smickrande artigheter. Hon strålade, hon var lycklig. Och nu gaf hon befallning åt kusken att öka farten: och köra på sidan om de andra vagnarne, I de flesta af dessa